Jag skymtar ljuset i den mörka tunneln....
Det är skönt att få skriva en sådan rubrik idag, och det känns bättre. Jag har bestämt mig nu att se allla roligheter och sporra mig själv med att det här är de sista veckorna i Schweiz. De kommer inte tillbaka så jag ska ta vara på tiden nu.
Igår kom barnens morföräldrar och de hade med sig svenska räkor från västekusten. Så det blev lite finmiddag och det var riktigt mysigt. Ingrid och Åkte tyckte att jag hade växt 1,5 meter sedan de var här i slutet på augusti och jag nyss kommit hit. Det var härligt att höra och Johanna var också stolt över mig för att jag gör denna resan och att jag kämpar. Som sagt den tunga magkänslan försvann lite då och jag bara log. Efter maten tog jag och Lou en pomenad, när jag såg henne blev jag lite rörd. Vi pratade om allt vi tagit oss igenom och allt roligt som vi har kvar. Jag avslutade kvällen med att läsa min bok som för tillfället är "Vinbär och vemod" skriven av Eva Swedenmark och Annica Wennström, riktigt bra.
Idag behöve jag bara köra Svante till tennisen och jag fick borsta av bilen för det hade snöat hela natten. Det var också snorhalt på vägarna och jag råkade få sladd en gång och blev riktigt skakis med tanke på att jag hade någon annans barn med i bilen. Jag är glad att jag har lekt på vägen hemma och inte var helt ny. Men resten av resan gick bra och jag kunde andas ut.
Jag åkte senare till Sofie och vi chillade med fika, så himla mysigt. Sedan blev det en kaffe på Starbucks med Sofia och jag kännde mig starkare. När jag sedan tog tåget hem så tog jag en promenad för vädret hade spruckit upp. Då kännde jag mig så himmla fri och stark, jag log och gick och tänkte på alla roligheter jag har framför mig. Jag var ocksdå riktigt stolt över mig själv för att jag gör det här.
Ikväll är det svenska au pairträff igen och det ser jag fram emot:)
Hoppas alla har det bra hemma, jag tänker på er med värme och glädje!
Puss och kram!
//Sanne
