SanneJennyUdden

Ja det har varit tuffa dagar som jag tagit mig igenom nu, och jag försöker att komma på knep för att jag ska längta mindre hem. Som pappa säger så ska man göra det man älskar, och allra helst när man inte mår så bra. 

Igår skulle jag ha mött hon som äger stallet men hon dök aldrig upp och jag kände mig vemodig då jag inte visste om det var jag som var på fel plats eller om det var hon som missat mötet. Så idag efter ha lämnat Svante vid sin tennisträning så gick jag hem för att byta om och sedan cykla bort till stallet. Jag mötte då Lorans som hon heter och är stalläger, hon bad om ursäkt för att hon fått förhinder och missat mötet. Hon presenterade mig för en kille från England och sedan bad hon oss ta in alla ridskolehästar från hagen. Det gick bra men killen var väldigt velig och inte speciellt försiktig med hästarna t ex så skulle vi ta två och två och han gick helt konstigt med dem. 

Efter det så skulle Lorans åka hem för att äta lunch och då cyklade jag hem för att göra det samma. Jag kände mig då lite deppig men försökte tränga undan den jobbiga känslan. Efter att ha ätit lunch så satte jag mig vid datorn och kollade på gårdagens Idol, känslan och tankarna släppte då lite och jag fick tänka på något annat. Jag var också själv hemma för att Johanna och flickorna var på kören och Svante var ute och lekte. När avsnittet var färdigt så läste jag pappas kommentar från igår ytterligare än gång, jag älskar den. Då insåg jag att jag behövde gråta ut så jag gick hem till mig och lät tårarna komma, sedan satte jag mig och började skriva av mig i min dagbok. Så efter det kändes livet bättre och jag bestämde mig för att cykla till stallt igen.

Väl där så fick jag och den engelska killen spola av fyra hästar för att det var så varmt och soligt. Efter vi gjort det bestämde killen att vi skulle ställa dem ute i solen igen så att de fick torka. Jag ifrågasatte då detta för jag undrade varför vi gjorde det. Han mummlade något med att hästarna kunde börja frysa och därför skulle bli varma. Hallå det är 30 grader i solen jag tror inte det! Så jag ifrågasatte lite mer denna gång och han svarade och då sa jag som det var att vi brukar inte göra så hemma i Svrige men har Lorans sagt att vi ska göra det så ska vi självklart göra det, men det hade hon inte och han började inse att det var en rätt konstig idé för vad hade det då varit för meningen att spola av dem. Så vi ställde tillbaka hästarna i sina boxar och han började nu inse att han inte hade med en nybörjare att göra. Innan hade han förklarat allt vi gjorde och hur jag skulle göra men han insåg nu att jag hade hållt på med hästar.    

Jag insåg nu hur mycket hästlivet betyder för mig och att det är en stor pusselbit som fattas i mitt liv nu. Så när vi sedan var klara bad Lorans oss att rida en liten sväng och av en slump så fick jag Lewis min kärlek. Så efter ha gjort iordning honom och ställt upp honom för att sitta upp insåg jag hur extremt brötig han var, så när jag tillslut kom upp så gick han mot sin box igen. Efter mycket om och men fick jag stopp på han och även vänt honom, insåg att han rids mycket med ben och skänklar. Så när vi började skritta insåg jag hur känslig han faktiskt var. Den engelska killen förstod vad jag menade med att jag började med att testa gas och broms för att se om Lewis lyssnade. När jag satt på hästryggen och skrittat en bit insåg jag hur mycket jag saknat detta och det kändes helt underart, jag kunde nästan flyga. Även om det inte var världens finaste häst jag satt på och det var stekhett så var det så härligt. Då ploppade pappas visa ord upp i tanken, man ska göra det man älskar för att må bra. Så för första gången på länge kände jag mig riktigt varm inombords. 

Utsikten vi hade över alla vinodlingar och bergen gjorde att jag inte ville att ögonblicket skulle ta slut. Jag och den engelska killen började prata och jag var så stolt över mig själv att inte vara nervös eller spänd över hästen jag satt på. När vi kom in på en skogsväg travade vi, jag fick ock bryta av ibland för jag var rädd att inte få stopp på Lewis. Han var extremt pigg nu, kan bero på att det var hemväg med. När vi nästan var framme fick jag förslaget om en galopp men jag tackade då nej för att jag kände att jag inte var rätt klädd eller kände Lewis så mycket och visste inte om jag sulle kunna hålla honom. Jag ville heller inte förstöra den härliga känslan jag bar på. 

När vi kom tillbaka mötte vi Lorans och jag sa att Lewis är en väldigt känslig häst vilket man inte tänker på för att han ser stor ut. Jag sa att man måste vara lika känslig tillbaka och att vi har två likadana hästar på min ridskola i Sverige. Lorans höll med fullt ut och det kändes som jag gjorde ett väldigt bra intryck och hon tyckte det var kul att jag gillade Lewis.

Senare så kollade jag på när Lorans höll en ridlektion på engelska och vi pratade lite ibland, det kändes bra och hon är väldigt barsk men snäll. Hon sa att det finns en till dam på stallet som också talade engelska som skulle kunna ta med mig och visa mig lite ridstigar, vilket kalas erbjudande säger jag bara. Jag får komma dit och rida bara sådär, så på något sätt känns det som Lorans känner av att jag är hästvan och kan lita på mig.      

När jag cyklade hem så kändes allt väldigt bra och känslan höll sig länge. Jag ringde sedan Karro och jag blev helt skakig av att höra hennes röst samtidigt som det kändes så härligt. Hon och Sanna kommer antagligen och hälsar på om två veckor så nu har jag något att se fram emot. Så när jag lagt på kände jag mig glad igen och det var ett tag sedan jag hade kännt såhär.

Väl hemma hos familjen fick jag berätta om min eftermiddag och jag insåg att jag sken när jag berätta att jag fått rida. De kände sig också lite lättade och var glada för min skull och jag kände mig som en starkare Sanne igen. Så stallet kommer bli en skön plats att åka och fly till när livet känns både bra och dåligt.

Men som pappa säger och som jag också nu säger, medicinen på deppighet och hemlängtan är att göra det man älskar för att må bättre och för att tänka på något annat. Jag har då fått vara i stallet som är en stor del i mitt liv och även fått prata med en av mina närmaste vänner på telefon. Imorgon ska jag och Lou upptäcka Lausanne med så nu har jag ytterligare saker att se fram emot. 

Jag hoppas ni inser att jag mår bättre just nu och mitt humör pendlar. Men ha tålamod för man blir känslig när man är i en sådan situation som jag är i nu, men det hjälper att få skriva av sig med. Era kommentarer är guldvärda då det känns både bra och dåligt här nere, så kommentera för jag tar vekrkligen åt mig av dem.

Jag har även sätt fotbollen ikväll, dock inte målet! Men vad gör det nu när det var fult och det blir VM! Hejja Sverige!!!!!

Hoppas ni mår bra där hemma! 

Pussar och kramar på er!

//Sanne