Tordag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag och onsdag....
Nu ska jag försöka att beskriva vad som hänt dessa dagar hur det varit och hur jag mår. Varför jag inte uppdaterat mig är för att Karro och Sanna har vart på besök:)<3
I onsdags eftermiddag var jag och fikade i Genève med Sofia, Sanna och Nathalie mina au pair kompisar från Sverige. Det var kul och mysigt, det var härligt att få prata av sig och få svar på olika situationer som vi har gemensamt. Det känns också bra för att genom dem kan man också få feedback eller hjälp med svåra situationer.
Jag hoppade över middagen med familjen på kvällen för det var mer lockande att vara kvar i stan med mina vänner tills jag skulle ta tåget till flygplatsen och möta Karro och Sanna. Väl där var jag jättenervös, förväntasfull och spänd på att få se dem att jag inte kunde stå still. Varje gång dörren öppnades där de anländande kom ut slog mitt hjärta volter och till slut så kom de äntligen. Först bara jag log stort och när jag sedan fick krama om dem så släppte alla spärrar och tårarna kom, det kändes så skönt och tryggt att se dem och de påminde massor av hemma.
Vi tog tåget till Genève och sedan vidare hem till lilla Russin. Att ha dem med på tåget var lite overkligt samtidigt som jag bara log och var lite halvt hysteriskt/glad. När vi gått av tåget så väntade den härliga och branta uppförsbacken men vad gjorde det när jag hade mina vänner som sällskap, jag kunde nästan flyga.
När vi kom till mitt rum så fick jag resväskan med mina saker, det luktad så gott av hemma. Jag började packa upp allt samtidigt som jag pladdrade på och var i smått choktillstånd. Jag pratade om alla mina upplevelser och om hur jag har det, mina tankar började också vandra på att Karro och Sanna skulle åka hem och blev jättedeppig. Så himmla typiskt mig att göra så men jag tror också att jag blev deppig för att jag fick ur mig alla mina känslor för någon jag känner och kan lyssna. Det var svårt att somna den kvällen och hade ingen bra nattsömn heller.
När jag skulle upp nästa dag så gick jag ensam hem till familjen först för att det inte skulle bli sånt liv på morgonen för barnen innan skolan osv. Sedan unnade jag Karro och Sanna lite sovmorgon med tanke på att de hade semester. När barnen sedan var i skolan gick jag hem igen till mitt rum, att få stiga in där och se sina vänner gjorde mig helt upprymd. Det luktade dem också och ja det går inte beskriva, låter säkert konstigt men det var så skönt att de var här.
Vi gick hem till familjen och åt frukost, havregrynsgröt och macka. Sedan började vi med att förbereda lunchen som var en slags potatissallad. När barnen senare kom hem var de lite blyga men samtidigt välldigt nyfikna. När vi sedan åt så smakade det utsökt och jag kännde mig så lättad på något sätt. När vi sedan dukade av bordet så fick jag hjälp och det var också ett så himmla speciellt tillfälle för mig. Jag tror det handlade om att jag äntligen fick vara lite social med de som känner mig och vi kunde bara prata på om allt möjligt. Jag sa ofta "fan vad jag är glad att ni är här", varannan mening varvat med "nej ni ska snart åka hem igen". Jag blev så arg på mig själv att jag inte kunde unna mig tiden och leva i nuet när de var här. Men hjärnan låste sig på något sätt och hela tiden så straffade jag mig själv med tanken.
När barnen sedan gick tillbaka till skolan så visade jag lite av Russin och sedan gick vi till mitt rum för att ta det piano och se en film. Det fick bli Pretty Women och jag började äntligen slappna av lite och vara glad. Jag kände också hur trött jag var så det var skönt med lite paus.
När vi sedan hade ätit fruktmellis med barnen så gick vi ut och lekte innan vi skulle bege oss till stan. Klockan tickade iväg och jag undrade vart Jacob hade tagit vägen och vi måste ta oss till tåget. Det visade sig att han missat tiden och min franskakurs, så jag fick springa till tåget och Karro och Sanna fick stanna med barnen och ta ett senare tåg. Jag fick jättedåligt samvete men de kom med nästa tåg och strosade runt i Genève medan jag hade franskalektion.
Lektionen gick bra, och jag lär mig mycket av det jag redan kan. T ex så förstår jag verkligen nu medan när jag pluggad tidigare så förstod jag hälften. Jag vill också lära mig och det känns roligt då de ger resultat, som sagt ett bra tidsfördriv med.
Jag var tvungen att gå tidigare denna dag för att vi skulle vidare till Nyon och au pairträff. På väg för att möta mina vänner så stoppas jag halvvägs av en jättecharmig och snygg kille som jag tror var från Italien. Han kunde dock ingen engelska men han ville inte släppa mig vidare. Tillslut så ler han stort och ger mig världens slängkyss, jag blev rätt smickrad.
Väl på stationen börjar mina vänner samlas och Karro och Sanna får träffa dem. Alla hade dock inte anlänt och jag kände att jag inte ville stanna jättelänge på träffen i Nyon, samt så behövde Natalie vara tillbaka till nio. Så Karro och Sanna beslutade sig för att stanna i stan och ta ett glas vin och det var okej för de skulle annars få betala massor av pengar för resan.
På tåget så får jag ett fruktansvärt tråkigt besked av Lou som berättar att hon kommer att åka hem om några veckor för problemet har inte löst sig i hennes familj. De ska anställa en nanny istället och de har inte råd med båda. Jag blev välldigt chockad och kunde inte ta till mig det, men samtidigt så känndes det fruktansvärt. Hon var min första vän här nere och en av mina närmaste, hon har lärt och visat mig så mycket samt så bor hon i byn och inte i stan.
Väl i Nyon så var vi lite sena så de hade redan börjat och kvällens tema var kulturkrockar och Schweiz. Hur mycket vi egentligern kan om landet men också diskussion om hur man ska tackla en ny kultur osv. Jag tycker att Paul och Beccy som håller i det är välldigt duktiga och de vet vad de ska säga, prata om och ta upp.
Jag och Natalie stannade bara en timme för att vi ville tillbaka hem osv. När vi satt på tåget så pratade vi om livet här nere osv. Jag kommer bra överrens med henne och det känns bra och tryggt att träffat henne. Hon är nu i Marocco med sin mamma i två veckor men när hon kommer tillbaka så ska vi åka till Lausanne och massa annat.
På stationen i Genève så sprang jag till tåget som gick mot Russin, där satt redan Karro och Sanna. Jag berättade om Lou och allt och om mina känslor. Jag är glad att de fanns här när jag fick ett sådant besked för att då kan man prata om det istället för att grubbla. Hemma på rummet igen blev det film och sedan sömn.
På fredagsmorgonen när barnen åkt till skolan så kom äntligen den nya frysen, den gammla är sönder. Den nya är mycket större och den är inte helt igenisad samt så fungerar den så man vet att maten inte är dålig. Så när den var installerad och klar åkte jag och mina vänner för att handla mat. Kul att få visa upp dem köpcentret och även ha någon att kolla i alla affärerna med. Kläderna här visade sig inte heller vara svindyra, villket är en stor fördel.
Att handla mat gick helt okej, lite virrigt bara. Jag är glad att jag varit där förrut och vet ungefär var allting finns. Jag hade dock begränsat med pengar och när kassörskan slått in allt så visade de sig att jag skulle få lägga till. Men så säger hon något och drar av priset på en vara och då får jag istället fem cent tillbaka, snacka om flax.
Till lunch idag blev det pannkakor och plättar. Vi kom dock fram till att jag ska ge upp pannkakorna och börja göra plättar istället för att de blev mycket bättre. Barnen älskar pannkakor så de åt som bara den och när de var klara så åt vi för att barnen skulle få mat i tid. Återigen så var det så härligt att få äta lunch med sina kompisar och bara prata på samtidigt som de fått uppleva min vardag osv.
När barnen sedan var tillbaka i skolan så blev det promenad bort till stallet för att kolla om jag kunde komma på söndagen och rida. Lorans var inte där så jag skulle söka upp henne på kvällen igen hemma hos henne. Men det var skönt med en promenad och komma ut i friska luften. Det känndes också då bra att vila på rummet efteråt när man visste att man rört på sig.
På kvällen senare så vart det vi som skulle stå för middagen, taccopaj. Den tog lite tid men var välldigt god och varm när den var färdig. Efter maten så såg alla tjejerna på film, A-Ö med Hedvig och Hälge. Sedan fick jag natta barnen själv och det gick riktigt bra. Var mysigt och känns som jag kommit dem mycket närmare nu när mina vänner vart här. Så när barnen somnat blev det film för oss andra, vi somnade dock och vi var rätt slut när päronen kom hem vid ett.
Nästa dag blev det lite sovmorgon och efter frukost tog vi tåget till Genève. Äntligen så skulle jag få vara med mina kompisar i stan och vädret var varmt och soligt. Vi började med att strosa ned till sjön och se den vackra fontänen och sedan vidare till affärerna för att shoppa. Vi var inne på tre olika HM, första gången jag var och shoppade i stan.
När klockan närmade sig två bestämde vi för att hitta något ställe och äta lunch på. Efter en timmes letande hittade vi äntligen en resturang och valde att äta pizza. Gott att sitta där i solen och njuta, skönt för mig med lite ledig tid med mina vänner ockå och inget som brådskade. Vi gick sedan vidare till Starbucks för kaffe och efterätt, och jag kände mig så lättad över att jag fått uppleva några dagar med mina kompisar, samtidigt som jag visste att de skulle hem snart. Jag kunde nu dock slå bort den tanken med att tänka att vi hade en hel kväll och eftermiddag kvar tillsammans.
När vi var färdiga med fika så gick vi in på ett HM nära tågstationen och började prova massa kläder, tom jag provade. Jag hittade en fin skjortklänning som Karro har men den fanns inte i min storlek och ville ha en svart annars så fick det vara. På tåget hem sedan bestämde vi för att hoppa av i La Plaein istället och gå hem. Det var ett bra beslut och vädret var jättefint.
Väl i Russin gick vi hem till familjen, Karro och Sanna fick säga hej då och vi kollade vägen till flygplatsen. På rummet igen så pinade jag mig själv med att de fick noppra mina ögonbryn och sedan fick jag en extremt skön massage av Karro som var välbehövlig. Jag har kännt mig jättestel och nu när jag började slappna av dessa dagar så har jag haft ont i ryggen och nacken. Vi somnade sedan och vi fick sova i fyra timmar för vi behövde åka halv fem till flygplatsen.
När vi steg upp för att åka så kännde jag mig inte jättepeppad, det gick bra att köra till flygplatsen dock. Väl där när vi satt och fikade så kunde jag inte längre hålla tårarna borta, de bara rann. Jag försökte att samla mig men det var skitsvårt, många minnen från när jag sa hej då till min familj i Sverige spelades upp i hjärnan. Jag ville heller inte lämna Karro och Sanna men tillslut var de tvugna att gå och det var skitjobbigt.
Väl hemma på mitt rum igen där det luktade Karro och Sanna så la jag mig för att sova i några timmar. När jag sedan vaknade mådde jag inge vidare men visste att åka till stallet skulle vara bra för mig. När jag kom hem till familjen för att äta frukost så frågade Johanna hur det var och då kom tårarna. Hon kramade mig och sa att hon förstod vad jag kännde. Mina kompisar hade åkt hem, dit jag vill. Det känmndes bra att hon förstod och att hon visste vad jag kännde för känsla.
När jag kom till stallet så träffade jag tjejen som jag skulle rida med och vi väntade på två andra så hon visade mig runt under tiden och vi tog in lite hästar. Sedan så gjorde jag iordning Lewis som jag skulle rida. När jag väl suttit upp så känndes han jättebråkig och när han fick syn på de andra hästarna så blev han helt galen och flög på dem och började attackera dem. Jag hade ingen kontroll på honom alls och sa att jag inte ville rida ut på honom pga detta. Jag fick då en ny häst, en stor C-ponny som heter Loreal. Vi skulle bara skritta så det gick bra men jag tyckte välldigt synd om ponnyn.
Det var en härlig känsla att bara få lunka på och inte tänka utan bara känna sig fri. Jag kände också nu hur trött jag var när jag slappnade av, men det kändes som ett ljuset på en mörk tunnel. Jag pratade med tjejen och hennes kompis som cyklade med, hon kunde dock ingen engelska så tur jag hade en tolk med mig. Men det är bra för min franska att jag får lyssna så att jag lär mig. De berättade att Lewis är 4 år ocoh kanppt inriden så jag kännde mig rätt glad över att jag fått byta häst.
När jag kom tillbaka hem till mitt rum igen så började jag städa undan alla saker och madrassen som Karro andvänt. Jag kännde mig deppig och skickade iväg ett sms till Sanna att jag inte orkade komma in och fika i stan för mådde inte så bra. Fem minuter senare får jag ett sms av Sofia som säger att jag ska komma in till stan och att jag behöver det som mest nu, så jag beslutade mig att åka in ändå.
Väl inne i stan är jag glad att jag åkte för det var så skönt att få prata av sig och inte vara själv. Jag kännde också nu hur glad jag var över att jag haft mina kompisar på besök för de har fått mig att ladda batterierna och orka mera nu och inte längta hem på samma sätt. Så fikan var riktigt lyckad.
När jag kom hem till Russin igen blev det promenad med Lou och det känndes bra att få prata ut med henne om allt. Jag kom på varför jag vart så deppig och längtat hem under de senaste veckorna och de är för att jag inte träffat Lou och fått pratat med henne. Jag sa att vi skulle göra det bästa av de veckorna som hon är kvar här i Russin. Jag peppade henne också och sa att hon var stark osv.
Så när jag kom hem till mitt rum på kvällen och skulle sova så kände jag mig helt slut men ändå tillfreds och det var härligt.
Resten av veckan fram till idag har vart bra och det har gått bra att passa barnen och vi har kommit bra överens. Men jag har insätt nu i efterhand hur mycket jag behövde besök från mina vänner. Jag fick liksom ur mig allt jag bar på och jag fick också lite perspektiv på mitt liv här nere villket är skönt. Även om jag längtar hem ibland så känner jag mig mycket starkare nu och kämpar på. Livet börjar kännas naturligt och inte bara krongligt. Jag har också kommit närmare barnen och kommit åpå lösningar på olika situationer.
Ikväll är det svenska au pairträff och idag har jag lunchat med Sofia i stan, tack för det. Klockan halv sex blir det promenad med Lou, hon fyller 18 år imorgon. Det ska vi fira nästa fredag med utgång till Pickwick. Jag ska också försöka bli bättre på att hålla mig uppdaterad här nere.
Saknar er!
Kramar och pussar!
//Sanne
I onsdags eftermiddag var jag och fikade i Genève med Sofia, Sanna och Nathalie mina au pair kompisar från Sverige. Det var kul och mysigt, det var härligt att få prata av sig och få svar på olika situationer som vi har gemensamt. Det känns också bra för att genom dem kan man också få feedback eller hjälp med svåra situationer.
Jag hoppade över middagen med familjen på kvällen för det var mer lockande att vara kvar i stan med mina vänner tills jag skulle ta tåget till flygplatsen och möta Karro och Sanna. Väl där var jag jättenervös, förväntasfull och spänd på att få se dem att jag inte kunde stå still. Varje gång dörren öppnades där de anländande kom ut slog mitt hjärta volter och till slut så kom de äntligen. Först bara jag log stort och när jag sedan fick krama om dem så släppte alla spärrar och tårarna kom, det kändes så skönt och tryggt att se dem och de påminde massor av hemma.
Vi tog tåget till Genève och sedan vidare hem till lilla Russin. Att ha dem med på tåget var lite overkligt samtidigt som jag bara log och var lite halvt hysteriskt/glad. När vi gått av tåget så väntade den härliga och branta uppförsbacken men vad gjorde det när jag hade mina vänner som sällskap, jag kunde nästan flyga.
När vi kom till mitt rum så fick jag resväskan med mina saker, det luktad så gott av hemma. Jag började packa upp allt samtidigt som jag pladdrade på och var i smått choktillstånd. Jag pratade om alla mina upplevelser och om hur jag har det, mina tankar började också vandra på att Karro och Sanna skulle åka hem och blev jättedeppig. Så himmla typiskt mig att göra så men jag tror också att jag blev deppig för att jag fick ur mig alla mina känslor för någon jag känner och kan lyssna. Det var svårt att somna den kvällen och hade ingen bra nattsömn heller.
När jag skulle upp nästa dag så gick jag ensam hem till familjen först för att det inte skulle bli sånt liv på morgonen för barnen innan skolan osv. Sedan unnade jag Karro och Sanna lite sovmorgon med tanke på att de hade semester. När barnen sedan var i skolan gick jag hem igen till mitt rum, att få stiga in där och se sina vänner gjorde mig helt upprymd. Det luktade dem också och ja det går inte beskriva, låter säkert konstigt men det var så skönt att de var här.
Vi gick hem till familjen och åt frukost, havregrynsgröt och macka. Sedan började vi med att förbereda lunchen som var en slags potatissallad. När barnen senare kom hem var de lite blyga men samtidigt välldigt nyfikna. När vi sedan åt så smakade det utsökt och jag kännde mig så lättad på något sätt. När vi sedan dukade av bordet så fick jag hjälp och det var också ett så himmla speciellt tillfälle för mig. Jag tror det handlade om att jag äntligen fick vara lite social med de som känner mig och vi kunde bara prata på om allt möjligt. Jag sa ofta "fan vad jag är glad att ni är här", varannan mening varvat med "nej ni ska snart åka hem igen". Jag blev så arg på mig själv att jag inte kunde unna mig tiden och leva i nuet när de var här. Men hjärnan låste sig på något sätt och hela tiden så straffade jag mig själv med tanken.
När barnen sedan gick tillbaka till skolan så visade jag lite av Russin och sedan gick vi till mitt rum för att ta det piano och se en film. Det fick bli Pretty Women och jag började äntligen slappna av lite och vara glad. Jag kände också hur trött jag var så det var skönt med lite paus.
När vi sedan hade ätit fruktmellis med barnen så gick vi ut och lekte innan vi skulle bege oss till stan. Klockan tickade iväg och jag undrade vart Jacob hade tagit vägen och vi måste ta oss till tåget. Det visade sig att han missat tiden och min franskakurs, så jag fick springa till tåget och Karro och Sanna fick stanna med barnen och ta ett senare tåg. Jag fick jättedåligt samvete men de kom med nästa tåg och strosade runt i Genève medan jag hade franskalektion.
Lektionen gick bra, och jag lär mig mycket av det jag redan kan. T ex så förstår jag verkligen nu medan när jag pluggad tidigare så förstod jag hälften. Jag vill också lära mig och det känns roligt då de ger resultat, som sagt ett bra tidsfördriv med.
Jag var tvungen att gå tidigare denna dag för att vi skulle vidare till Nyon och au pairträff. På väg för att möta mina vänner så stoppas jag halvvägs av en jättecharmig och snygg kille som jag tror var från Italien. Han kunde dock ingen engelska men han ville inte släppa mig vidare. Tillslut så ler han stort och ger mig världens slängkyss, jag blev rätt smickrad.
Väl på stationen börjar mina vänner samlas och Karro och Sanna får träffa dem. Alla hade dock inte anlänt och jag kände att jag inte ville stanna jättelänge på träffen i Nyon, samt så behövde Natalie vara tillbaka till nio. Så Karro och Sanna beslutade sig för att stanna i stan och ta ett glas vin och det var okej för de skulle annars få betala massor av pengar för resan.
På tåget så får jag ett fruktansvärt tråkigt besked av Lou som berättar att hon kommer att åka hem om några veckor för problemet har inte löst sig i hennes familj. De ska anställa en nanny istället och de har inte råd med båda. Jag blev välldigt chockad och kunde inte ta till mig det, men samtidigt så känndes det fruktansvärt. Hon var min första vän här nere och en av mina närmaste, hon har lärt och visat mig så mycket samt så bor hon i byn och inte i stan.
Väl i Nyon så var vi lite sena så de hade redan börjat och kvällens tema var kulturkrockar och Schweiz. Hur mycket vi egentligern kan om landet men också diskussion om hur man ska tackla en ny kultur osv. Jag tycker att Paul och Beccy som håller i det är välldigt duktiga och de vet vad de ska säga, prata om och ta upp.
Jag och Natalie stannade bara en timme för att vi ville tillbaka hem osv. När vi satt på tåget så pratade vi om livet här nere osv. Jag kommer bra överrens med henne och det känns bra och tryggt att träffat henne. Hon är nu i Marocco med sin mamma i två veckor men när hon kommer tillbaka så ska vi åka till Lausanne och massa annat.
På stationen i Genève så sprang jag till tåget som gick mot Russin, där satt redan Karro och Sanna. Jag berättade om Lou och allt och om mina känslor. Jag är glad att de fanns här när jag fick ett sådant besked för att då kan man prata om det istället för att grubbla. Hemma på rummet igen blev det film och sedan sömn.
På fredagsmorgonen när barnen åkt till skolan så kom äntligen den nya frysen, den gammla är sönder. Den nya är mycket större och den är inte helt igenisad samt så fungerar den så man vet att maten inte är dålig. Så när den var installerad och klar åkte jag och mina vänner för att handla mat. Kul att få visa upp dem köpcentret och även ha någon att kolla i alla affärerna med. Kläderna här visade sig inte heller vara svindyra, villket är en stor fördel.
Att handla mat gick helt okej, lite virrigt bara. Jag är glad att jag varit där förrut och vet ungefär var allting finns. Jag hade dock begränsat med pengar och när kassörskan slått in allt så visade de sig att jag skulle få lägga till. Men så säger hon något och drar av priset på en vara och då får jag istället fem cent tillbaka, snacka om flax.
Till lunch idag blev det pannkakor och plättar. Vi kom dock fram till att jag ska ge upp pannkakorna och börja göra plättar istället för att de blev mycket bättre. Barnen älskar pannkakor så de åt som bara den och när de var klara så åt vi för att barnen skulle få mat i tid. Återigen så var det så härligt att få äta lunch med sina kompisar och bara prata på samtidigt som de fått uppleva min vardag osv.
När barnen sedan var tillbaka i skolan så blev det promenad bort till stallet för att kolla om jag kunde komma på söndagen och rida. Lorans var inte där så jag skulle söka upp henne på kvällen igen hemma hos henne. Men det var skönt med en promenad och komma ut i friska luften. Det känndes också då bra att vila på rummet efteråt när man visste att man rört på sig.
På kvällen senare så vart det vi som skulle stå för middagen, taccopaj. Den tog lite tid men var välldigt god och varm när den var färdig. Efter maten så såg alla tjejerna på film, A-Ö med Hedvig och Hälge. Sedan fick jag natta barnen själv och det gick riktigt bra. Var mysigt och känns som jag kommit dem mycket närmare nu när mina vänner vart här. Så när barnen somnat blev det film för oss andra, vi somnade dock och vi var rätt slut när päronen kom hem vid ett.
Nästa dag blev det lite sovmorgon och efter frukost tog vi tåget till Genève. Äntligen så skulle jag få vara med mina kompisar i stan och vädret var varmt och soligt. Vi började med att strosa ned till sjön och se den vackra fontänen och sedan vidare till affärerna för att shoppa. Vi var inne på tre olika HM, första gången jag var och shoppade i stan.
När klockan närmade sig två bestämde vi för att hitta något ställe och äta lunch på. Efter en timmes letande hittade vi äntligen en resturang och valde att äta pizza. Gott att sitta där i solen och njuta, skönt för mig med lite ledig tid med mina vänner ockå och inget som brådskade. Vi gick sedan vidare till Starbucks för kaffe och efterätt, och jag kände mig så lättad över att jag fått uppleva några dagar med mina kompisar, samtidigt som jag visste att de skulle hem snart. Jag kunde nu dock slå bort den tanken med att tänka att vi hade en hel kväll och eftermiddag kvar tillsammans.
När vi var färdiga med fika så gick vi in på ett HM nära tågstationen och började prova massa kläder, tom jag provade. Jag hittade en fin skjortklänning som Karro har men den fanns inte i min storlek och ville ha en svart annars så fick det vara. På tåget hem sedan bestämde vi för att hoppa av i La Plaein istället och gå hem. Det var ett bra beslut och vädret var jättefint.
Väl i Russin gick vi hem till familjen, Karro och Sanna fick säga hej då och vi kollade vägen till flygplatsen. På rummet igen så pinade jag mig själv med att de fick noppra mina ögonbryn och sedan fick jag en extremt skön massage av Karro som var välbehövlig. Jag har kännt mig jättestel och nu när jag började slappna av dessa dagar så har jag haft ont i ryggen och nacken. Vi somnade sedan och vi fick sova i fyra timmar för vi behövde åka halv fem till flygplatsen.
När vi steg upp för att åka så kännde jag mig inte jättepeppad, det gick bra att köra till flygplatsen dock. Väl där när vi satt och fikade så kunde jag inte längre hålla tårarna borta, de bara rann. Jag försökte att samla mig men det var skitsvårt, många minnen från när jag sa hej då till min familj i Sverige spelades upp i hjärnan. Jag ville heller inte lämna Karro och Sanna men tillslut var de tvugna att gå och det var skitjobbigt.
Väl hemma på mitt rum igen där det luktade Karro och Sanna så la jag mig för att sova i några timmar. När jag sedan vaknade mådde jag inge vidare men visste att åka till stallet skulle vara bra för mig. När jag kom hem till familjen för att äta frukost så frågade Johanna hur det var och då kom tårarna. Hon kramade mig och sa att hon förstod vad jag kännde. Mina kompisar hade åkt hem, dit jag vill. Det känmndes bra att hon förstod och att hon visste vad jag kännde för känsla.
När jag kom till stallet så träffade jag tjejen som jag skulle rida med och vi väntade på två andra så hon visade mig runt under tiden och vi tog in lite hästar. Sedan så gjorde jag iordning Lewis som jag skulle rida. När jag väl suttit upp så känndes han jättebråkig och när han fick syn på de andra hästarna så blev han helt galen och flög på dem och började attackera dem. Jag hade ingen kontroll på honom alls och sa att jag inte ville rida ut på honom pga detta. Jag fick då en ny häst, en stor C-ponny som heter Loreal. Vi skulle bara skritta så det gick bra men jag tyckte välldigt synd om ponnyn.
Det var en härlig känsla att bara få lunka på och inte tänka utan bara känna sig fri. Jag kände också nu hur trött jag var när jag slappnade av, men det kändes som ett ljuset på en mörk tunnel. Jag pratade med tjejen och hennes kompis som cyklade med, hon kunde dock ingen engelska så tur jag hade en tolk med mig. Men det är bra för min franska att jag får lyssna så att jag lär mig. De berättade att Lewis är 4 år ocoh kanppt inriden så jag kännde mig rätt glad över att jag fått byta häst.
När jag kom tillbaka hem till mitt rum igen så började jag städa undan alla saker och madrassen som Karro andvänt. Jag kännde mig deppig och skickade iväg ett sms till Sanna att jag inte orkade komma in och fika i stan för mådde inte så bra. Fem minuter senare får jag ett sms av Sofia som säger att jag ska komma in till stan och att jag behöver det som mest nu, så jag beslutade mig att åka in ändå.
Väl inne i stan är jag glad att jag åkte för det var så skönt att få prata av sig och inte vara själv. Jag kännde också nu hur glad jag var över att jag haft mina kompisar på besök för de har fått mig att ladda batterierna och orka mera nu och inte längta hem på samma sätt. Så fikan var riktigt lyckad.
När jag kom hem till Russin igen blev det promenad med Lou och det känndes bra att få prata ut med henne om allt. Jag kom på varför jag vart så deppig och längtat hem under de senaste veckorna och de är för att jag inte träffat Lou och fått pratat med henne. Jag sa att vi skulle göra det bästa av de veckorna som hon är kvar här i Russin. Jag peppade henne också och sa att hon var stark osv.
Så när jag kom hem till mitt rum på kvällen och skulle sova så kände jag mig helt slut men ändå tillfreds och det var härligt.
Resten av veckan fram till idag har vart bra och det har gått bra att passa barnen och vi har kommit bra överens. Men jag har insätt nu i efterhand hur mycket jag behövde besök från mina vänner. Jag fick liksom ur mig allt jag bar på och jag fick också lite perspektiv på mitt liv här nere villket är skönt. Även om jag längtar hem ibland så känner jag mig mycket starkare nu och kämpar på. Livet börjar kännas naturligt och inte bara krongligt. Jag har också kommit närmare barnen och kommit åpå lösningar på olika situationer.
Ikväll är det svenska au pairträff och idag har jag lunchat med Sofia i stan, tack för det. Klockan halv sex blir det promenad med Lou, hon fyller 18 år imorgon. Det ska vi fira nästa fredag med utgång till Pickwick. Jag ska också försöka bli bättre på att hålla mig uppdaterad här nere.
Saknar er!
Kramar och pussar!
//Sanne
Kommentarer
Trackback
